"-Nej, hon har haft feber i två dagar nu, men jag såg inte vad det var som hände, jag satt i köket när jag hörde hur hon skrek, sen sprang jag dit men då hade hon ingen puls" mannen nickade.

"-Kommer hon klara sig?" jag tittade med orolig blick på honom.

"-Jag vet inte, men vi ska göra vad vi kan" jag kunde inte förstå vad som hade hänt, men det skulle vi nog aldrig få veta heller.

När vi kom till sjukhuset skyndade sig alla ut för att hjälpa oss att få henne in i värmen och för att få henne att börja andas. Jag visste inte vad jag skulle göra utan Nathalie, jag skulle inte kunna fortsätta leva utan henne.

---

Nathalie's perspektiv:



Jag kände att det var tungt att andas, jag försökte vända mig på sidan men det gick inte. Jag öppnade mitt ena öga försiktigt, och tittade upp i den starka lampan. Vart var jag, jag såg hur Eric låg över mig och...Grät?

"-Eric?" sa jag så det nästan inte hördes. Han hörde inte.

"-Eric?" sa jag lite högre. Han höjde huvudet lite och tittade på mig med blanka ögon.

"-Nathalie!" han slängde sina armar om mig och kramade mig försiktigt.

Vad hade hänt? Nu såg jag att jag var på ett sjukhus. Eric släppte taget om mig och sprang ut i korridoren och ropade på en doktor. En doktor kom in springande och började känna mig på pannan och fråga hur jag mådde, jag tittade med stora ögon på Eric och han kom närmare och tog min hand och kramade med mjukt.

"-Vad är det som har hänt?" jag såg hur Eric fick kämpa mot tårarna när han sa "-Du ramlade ur sängen hemma och slog i dig så hårt så du började blöda och var tvungen att åka in till sjukhuset för att du andades inte" sakta rann en tår ner för hans kind och han satte sig på knä bredvid sängen och kysste min hand.

Hur kunde man göra sig illa så mycket att man måste åka till sjukhuset när man bara hade ramlat ur en säng? Men tydligen var det ganska allvarligt eftersom jag hade slangar överallt.

"-Eric..när får jag komma hem?" han skakade på huvudet och sa "-Jag vet inte älskling, jag vet inte när" han ställde sig upp och gick fram till doktorn, som stod med ryggen mot mig.

"-Hur är det med hon?" frågade Eric med hopp i rösten.

"-Det ser bättre ut nu" Eric tittade med tårar i ögonen på mig och kom till mig igen.

"-Vad frågade du?" han log varmt och kysste mig på pannan.

"-Jag frågade hur det var med dig?" han log lite igen.

"-Men..så vad sa han?" jag visste ju inte vad som hade hänt, men jag visste att det var nått som hade hänt eftersom jag är här.

"-Att det ser bättre ut nu" kan slängde mig fram och kysste honom länge.

"-Jag trodde aldrig jag skulle få göra så igen" sa han och kramade mig försiktigt.

---

Förlåt!!! Jag är jätteledsen att jag inte har skrivit nått på så länge!!! Och att det här blev så kort... men jag har inte varit hemma så det är därför :( Imorgon kommer det inte heller att komma nått för då ska jag bort igen...Men det kommer ett på torsdag! Jag lovar!!! Så lämna inte bloggen nu snälla!!!! ♥
KOMMENTERA!!!! :)

Puss Erica ♥