Vi lade oss på sängen och tittade upp i tacket, Eric höll fortfarande min han i ett mjukt grepp. Jag rullade över så att jag låg på sidan och kunde se hur fin han är.

"-Eric.."

"-Mm, vad är det?" han rullade över på sida han med och tittade på mig med undrande ögon.

"-Förstår du hur glad jag är som har dig?" han log det vackraste leendet som fanns på denna jord.

"-Det är jag som ska vara glad att jag har dig" jag log och han kysste mig mjukt.

Det fanns ingen som jag älskade mer än honom och så somnade vi den kvällen.

---

---

Eric's perspektiv:


Solen lyste in genom fönstret i köket, när jag satt och åt lunch. Fast att det hade kommit ganska mycket snö var det ändå ganska varmt och soligt ute. Jag njöt av frukosten, men det hade ju såklart vart mycket bättre om Nathalie satt här också. Men hon hade blivit sjuk, hon fick feber för två dagar sedan, men det hade inte gott över än. Jag tog med mig ett glas vatten och gick in till henne och satte mig på sängkanten. Hon såg ut att frysa.

"-Hur mår du älskling?" jag strök henne på pannan, hon öppnade ögonen.

"-Inte så bra" mumlade hon och blundade igen.

"-Stackare, du blir snart bättre ska du se" jag pussade henne på kinden och gick ut till köket igen.

Jag satte mig vid köksbordet och läste någon tidning, vet inte vad det var för något, men jag måste ju ha nått att göra. Tidningen handlade om apor, jag visste inte riktigt varför nån hade gjort en tidning om apor. Det kändes som att jag hade suttit här en evighet. När skulle hon bli frisk igen? Hoppas snart, tänkte jag, precis när jag hörde hur nån skrek till. Jag sprang in till Nathalie. Hon låg och blödde på golvet.

"-Nathalie!!" jag sprang fram och satte min på knä bredvid henne. Hon svarade inte när jag pratade med henne. Hur kunde hon börja blöda? Hon måste ha slagit i huvudet i bordet som hon hade på sidan om sängen, men riktigt hård isånafall.
Jag lade örat där jag vill höra hjärtat slå. Men jag hörde inget! Jag sprang ut i köket och hämtade mobilen och skyndade mig ringa 112. Dom svarade snabbt och skulle vara här inom 5 minuter.

"-Snälla Nathalie vakna" viskade jag mot hennes panna.

Ambulansen kom in springande genom dörren och jag visade dom vart Nathalie var, dom lyfte upp henne på en sån där bår och rullade ut henne och in i ambulansen.

"-Jag måste få följa med" jag lade handen på en av ambulansmännens axel.

"-Självklart" så jag hoppade in där bak där Nathalie låg och hade en massa slangar överallt.

"-Vet du vad som hände?" jag vände mig mot ambulansmannen.

"-Nej, hon har haft feber i två dagar nu, men jag såg inte vad det var som hände, jag satt i köket när jag hörde hur hon skrek, sen sprang jag dit men då hade hon ingen puls" mannen nickade.

"-Kommer hon klara sig?" jag tittade med orolig blick på honom.

"-Jag vet inte, men vi ska göra vad vi kan" jag kunde inte förstå vad som hade hänt, men det skulle vi nog aldrig få veta heller.

När vi kom till sjukhuset skyndade sig alla ut för att hjälpa oss att få henne in i värmen och för att få henne att börja andas. Jag visste inte vad jag skulle göra utan Nathalie, jag skulle inte kunna fortsätta leva utan henne.

---

Förlåt för jättekort kapitel! Men orkar inte mer nu. Kommer mer imorgon ;) Kom igen nu!! KOMMENTERA!!!! :)

Puss Erica ♥